Vi var knappt 30 personer som samlades en fredagskväll för att fira shabbat ihop. Vi lärde oss både text och musik på de sånger
som sjungs den här kvällen. Arie Meuchas läste välsignelsen över brödet och vinet, vi sjöng lite till tillsammans och därefter
väntade en fantastisk måltid som alla i styrelsen hade hjälpt till att tillreda. Kerstin Boo-Lindell och Helena Isaksson-Meuchas
pratade om lövhyddohögtiden och därefter avslutades kvällen med kaffe och kaka. Det var en fin kväll med mycket god och glad samvaro.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------Einav Perez Andersson, från Jönköping, är föreläsare och PhD-student i företagsadministration vid Jönköping University. Hon jobbar bland annat vid högskolan. Einav har en MBA från Jönköping University och en Master i Offentlig politik och ekonomi från Tel Avivs universitet i Israel. Hon har publicerat en text i "Time of Israel" som vi fått tillåtelse av författaren att publicera här. Den är på engelska och berör hur den akademiska världen har påverkats av händelserna den 7 oktober 2023.
The ‘Chilling Effect’ on Academic Freedom
Since October 7th, I’ve wrestled with the idea of posting on a variety of media platforms. Observing the heated discourse online, I tried to stay away. But recent events have compelled me to write. This time, it feels different; I find myself hesitating to wear my Star of David necklace because of the current climate of intimidation and fear surrounding expressions of identity. People I once knew, colleagues, acquaintances started spreading hate, some encouraging antisemitism, while others posted it directly. I saw people with plenty of opinions but little understanding, fueling hate and propaganda. I watched the Swedish media distort facts, interviews turned into witch hunts rather than honest conversations. The hypocrisy was everywhere; people preaching diversity, but only when it fits their views, and a wave of “cancel culture” and discrimination based on nationality. Radicals, both on the far-left and far-right, used this tragedy to fuel their political agendas.
I observed how voices in a democracy are being silenced by influences that create fear, using what we know as the “chilling effect”. In spite of the fact that these vocal and influential minorities may not represent the views of the majority, their influence can still have a significant impact, creating an environment where dissenting voices feel intimidated or threatened. This “chilling effect” leads to self-censorship, reducing the diversity of opinions and limiting open discussion. Mainstream influences like dominant media narratives and powerful social groups create a climate of intimidation, undermining democratic principles by stifling public discourse, decreasing transparency, and preventing citizens from holding those in power accountable. We see this through media bias, cultural conformity, political correctness, and “cancel culture”, all of which contribute to the marginalization of alternative viewpoints and the suppression of legitimate dialogue.
In this turbulent environment, I feel it’s more important than ever to speak out and challenge the narratives that threaten the very principles of diversity and inclusion we claim to uphold.
The story I’m telling revolves around my work in academia. For me, academia has always been a safe place for free discussion, diverse opinions, and varied views. Disagreements should be encouraged, and conflict should be dealt with, it should be a place where you can question each other, but also listen, discuss, and learn, sometimes conciliated, sometimes conscientious, but also resolute about disagreements. Unfortunately, this sacred space seems to have lost its core, especially when Israeli nationality is concerned. Despite freedom of speech being advocated, I have observed that it is not equally protected or practiced. Voices advocating for certain viewpoints, particularly those related to Israeli perspectives, are being disproportionately silenced or intimidated. In an environment where every viewpoint should be heard and considered equally, this imbalance undermines academic freedom. The academic environment must remain a place of genuine dialogue and understanding for all perspectives.
In Swedish universities, various incidents create an environment of fear for Israelis/Jews and/or Israel supporters.At Linnaeus University (LNU), faculty members whose research focuses on the role of the European Union in the Israeli-Palestinian conflict has been attacked and an office vandalized. A Jewish faculty member, whose father survived the Holocaust, told me that he received life-threatening calls if he continued to collaborate on research with Israel. Another example from LNU is aPhD dissertation defense associate with Israel that required significant police protection(imagine, a dissertation defense!).
The demonstrators at LNU submitted three demands to the university, one of which was to formally declare an end to all collaborations with Israeli universities. The interesting part was the response from University Vice Chancellor Peter Aronsson, who stated that LNU has “no active agreements with Israeli institutions that I know of.” But what if they did have an active agreement? And what about individual collaborations between researchers? Are these demands in line with academic freedom, or are university leaders in Sweden taking the easy path?
At various research conferences in Sweden, we observed Israeli researchers facing threats. For example, at KTH, conferences were interrupted, and in other universities, Israeli researchers required protection. In many cases, they were not invited, or their participation was canceled. Additionally, atKarlstad University, the Swedish flag was replaced with a Palestinianone, an incident currently under police investigation, although the responsible party remains unidentified..
At Lund University, various radical groups in the name of radicalism (a lack of any real values, just seeking problems) have united to boycott Israeli researchers. At Jönköping University, one academic sent an email stating, “Israelis are not welcome” in an effort to avoid potential issues. This communication followed the invitation of Israeli speakers to a conference, after which the email was dispatched to express these sentiments. Another faculty member posted anti-Semitic propaganda on her social media account and other AI-generated pictures (in an academic context, we demand resources and references, yet our faculty members do not follow this standard, if it does not suit them). At a recent conference, I overheard two professors discussing how to avoid inviting Israelis to sidestep issues. It’s ironic how freely people discuss these things. At Chalmers, a researcher was threatened by a student for supporting Israel. At the RoyalInstitute of Art(KKH), a Danish student confided that she couldn’t mention her Israeli heritage for fear of automatic exclusion (something that other students mentioned). Across many campuses, signs with the slogan “Globalize the Intifada” are rampant, and most faculty members do not react. I urge you to look at this term. It’s disturbing that in a place where we encourage science and scientific methods people feel free to spread baseless populism.
Recent alarming incidents outside academia demonstrate how individuals of Israeli descent are frequently targeted in protests over the Israeli-Palestinian conflict. In some cases, these individuals were asked to raise their hands, echoing deeply troubling historical precedents. There are serious concerns about the safety and treatment of Jewish people and those affiliated with Israel, especially in environments where they may face discrimination or hostility (does that ring any bells?). A 12-year-old girl in France was raped for expressing support for Israel, and a 14-year-old student in Stockholm with a Star of David was approached by other students raising their hand and screaming “Hiel Hitler” to her.
Where does this go?
A colleague recently praised our students for demonstrating over important issues, and I agree, demostration is an important tool for democracy, provided they stay within the legal framework . Yet, many Swedish universities have seen violations of this principle. Faculty members have also participated in these demonstrations, often surprisingly without first ensuring they are lawful. It’s puzzling that, despite global conflicts and wars, this specific conflict captures so much attention at our universities. Why? Is it simply the influence of the media and politicians? or could there be other underlying factors at play that influence how we prioritize our concerns?
We are facing a war on our doorstep that is affecting us politically, socially, and economically (the Russia-Ukraine war), yet the focus remains narrow. This selective activism mirrors trends in the US, where crises like those in Yemen or Syria rarely provoke university protests or calls to cut academic ties. Why don’t we see similar outrage for other occupied nations? I haven’t heard students chanting “Free Tibet” at Swedish universities.
Could this be indicative of the demonstrators’ political biases? Are we only amplifying voices that align with mainstream media narratives, undermining our commitment to academic freedom and universal human rights? By focusing selectively on certain issues, we compromise our integrity and compromise our ethical principles, letting minority voices and popular narratives dictate our responses instead of upholding a balanced application of our values.
I don’t claim to be experts on everything related to this war, but I recognize when things are going wrong. When vibrant and open academic discourse is silenced, it undermines the very core of our universities’ mission. In the academic environment, we should encourage media pluralism, protect free speech rights, and foster an environment where diverse viewpoints can be expressed without fear of retribution. Currently, certain opinions are marginalized, which points to a dangerous path for academic values. What hope do we have for fostering an open and democratic society if universities, the foundations of free thought and inquiry, cannot uphold these principles? Our academic institutions should be an example of free speech and diverse opinions, not echo chambers that propagate fear and exclusion.
Let us strive for an environment where everyone can voice their opinions without fear of retribution. This is the true essence of a democratic society and the cornerstone of genuine academic freedom.
Måndagen den 23 september samlades vi på Frälsningsarmén i Jönköping för att lyssna till Anders Persson, lektor vid Linnéuniversitetet i Växjö, statsvetare och Mellanösternforskare med fokus på Israel-Palestinakonflikten som föreläste över ämnet: "Ett år sedan 7/10-attacken - vad kommer hända med Israel?" Det var en välbesökt samling som inte lämnade någon oberörd. Han målade upp en krass men inte så hoppfull bild av den närmaste framtiden i regionen. Han stöder sig på både forskning och personliga besök i området.
Lördagen den 20 april var vi ett gäng som åkte till Varbergs fästning för att på Hallands museum se utställningen "Familjen som försvann". Utställningen bygger på författaren Joanna Rubin Drangers seriebok ”Ihågkom oss till liv” som handlar om hennes släkt som delvis dog i Förintelsen. Det var en drabbande utställning.
Innan vi gick på museet så hade två medlemmar i föreningen, Björn och Barbro i Träslövsläge, så generöst upplåtit sin trädgård så att vi kunde fika medhavt fika. De guidade oss även till en pizzeria där vi åt goda pizzor. Framåt seneftermiddagen vände vi tillbaka till Jönköping, mycket nöjda med dagen.
Tisdagen den 19 mars hade Israelföreningen sitt årsmöte som genomfördes utan några förändringar i styrelsen. Efter fika och lotteri visades den gripande filmen "Min mor" av Maj Wechselman. Den går att se på Svt Play.
Tisdagen den 20 februari hade vi besök av en representant från Svenska Magen David Adom, Israels motsvarighet till Röda Korset.
Magen David Adom är världsledande på hur snabbt de kommer med sina ambulanser eller mc-ambulanser till olycksplatser till
exempel. Hon berättade om hur hela landet efter den 7/10 lämnade blod och donerade bröstmjölk. MDA har en viss del anställd
personal men ännu fler volontärer. Arbetet med att samla in pengar har intensifierats efter den 7/10.
Både under den 7 oktober och i det efterföljande kriget har Magen David Adom förlorat personal. De är fortfarande fyra månader
senare i fortsatt behov av medel. Representanten berättade hur organisationen samlar in pengar. På bilderna nedan syns hur vi alla
kan stödja Magen David Adom i deras viktiga och livsavgörande arbete.
Lördagen den 27 januari samlades vi i en fullsatt pingstkyrka i Huskvarna för att minnas och hedra offren för Förintelsen under
Andra världskriget. Föreningens ordförande Kerstin Boo-Lindell ledde samlingen och Arie Meuchas ledde oss i en tyst minut dels
för offren under Förintelsen och dels för offren och de kidnappade den 7/10-23. Därefter tände han ett ljus och läste Kaddish, en
judisk bön, över alla döda.
Lotta Klasén inramade hela kvällen med vacker sång och musik på hebreiska.
Huvudtalare var Göran Larsson som bott och verkat i Israel i 30 år. Under kvällen ledde han oss genom antisemitismens historia
som började innan gemensam tideräkning. Hans stora kunskap gav alla fördjupade kunskaper om antisemitismen och dess rötter.
Kvällen avslutades med Ha Tikva, Hoppet, Israels nationalsång, till Lotta Klaséns vackra gitarrspel.
.
Årets sista samling blev välbesökt. Elin och Jacob ledde en kiddush, ceremonin innan sabbatsmåltiden, och berättade om varför
vi firar sabbat. Efter en välsmakande måltid ledde vår ordförande Kerstin Boo-Lindell ett samtal med ungdomarna där de bland
berättade om hur det är att vara ung jude i Sverige och deras förhållande till Israel. Många tog chansen att ställa frågor till dem.
Efter kaffe och kakor avslutades kvällen med att Jacob lärde ut några israeliska folkdanser.
Den 7 oktober på morgonen attackerades Israel på det mest brutala sätt av terrororganisationen Hamas. Nu befinner sig landet i ett
tufft krig. För denso m vill stödja Israel under den här svåra tiden fäljer här information från fyra organisationer som ligger oss
varmt om hjärtat; Magen David Adom, Keren HaYesod, WIZO och Keren Kajemet leIsrael.
Magen David Adom, SMDA:
Magen David Adom arbetar fortfarande nder svåra förhållanden, både ekonomiskt och arbetsmässigt. MDA behöver
hela tiden stå redo för alla möjliga scenarier.
Ange "Israel under attack" och ditt namn som referens.
Swish: 1235 517 172
Bankgiro: 820-2178
Ulf Cahn, Generalsekreterare för Keren Ha yesod, Förenade Israelinsamlingen:
Akutinsamlingen fortsätter. Vårt akutstöd går till:
- evakuering av barn och andra från södra Israel
- akut ekonomisk hjälp till drabbade
- mobila skyddsrum
Swish: 123 421 88 89
Pg: 45 42 60-1
WIZO, Womens International Zionist Organisation:
Israel är under attack!
Bidra till WIZO Sveriges akutinsamling.
Märk din gåva med "Israel" och ditt namn.
Tack för att du stödjer Israel och WIZO!
Swish: 123 258 74 42
Bankgiro: 855-9288
Max Federman, verksamhetschef för Keren Kajemet leIsrael:
KKL öppnar nödhjälpskonto
Vi organiserar en akutinsamling för att omedelbart möta de mest akuta behoven hos Israels befolkning, bland annat
skyddsrum och säkerhetsplanteringar.
Använd vårt speciella nödhjälpskonto för att ge en gåva till Keren Kajemets arbete för att skapa säkerhet för invånarna
i södra Israel:
swish: 123 204 6647
bankgiro: 733-9518.
TACK för ditt stöd till någon eller flera av ovanstående organisationer!
Tisdagen den 17 oktober hade vi glädjen att hälsa Max Federman välkommen. Han är verksamhetschef för Keren Kajemet
LeIsrael (KKL), en organisation som bildades i Basel 1901 och nu finns representerad i många olika länder.
Organisationen är mest känd genom trädplantering och vattenarbete. Namnet KKL kan översättas med ordet ”Skapandefonden”.
Temat för kvällen var: ”Resan-som förändrade Sveriges Israelpolitik.” Temat har att göra med resan
10 riksdagsledamöter från KD gjorde till Israel i slutet av augusti. Vi fick genom en filmvisning följa
deras resa när de träffade premiärminister Benjamin Netanyahu och utrikesminister Eli Cohen. Vidare när
de till exempel besökte Raoul Wallenberg Park, som ligger i Tzora-skogen nära Jerusalem, och när de
planterade ett träd i Ben Shemen-skogen i närheten. Flera i riksdagsgruppen intervjuades i filmen och gav
uttryck för hur positivt de upplevt resan.
Max Federman hade med sig sin, som han själv uttryckte det, ”vapendragare” Ruben Agnarsson som
bland annat arbetat som chefredaktör för tidningen ”Världen idag”. De båda har ett gemensamt projekt som innebär att bygga
ett digitalt museum i anslutning till Raoul Wallenbergparken.
Israel är i ett pressat läge genom kriget som pågår, inte minst är många barnen drabbade. Därför satsar nu
KKL medel från organisationen och gör särskilda insatser för att de ska få känna sig som barn, ha roligt
trots det som pågår i närheten.
Tisdagen den 26 september anordnade vi höstens första samling med Åsa Evegren, tidigare styrelsemedlem, som
gästtalare. Hon gav en intressant översikt av vården i Israel, där alla får vård oavsett etnicitet, religion eller kön.
Nedan följer ett axplock av föreläsningen:
I Haifa finns sjukhuset Rambam vars underjordiska parkeringsplats snabbt kan göras om till ett sjukhus med plats
för 2000 personer vid krigssituationer. Rambam tar även emot patienter "utan identitet", från Syrien och Libanon.
I Jerusalem finns sjukhuset Shaare Zedek, ”Rättfärdighetens portar”, där 40 % av personalen är araber.
År 2022 öppnades en sex våningar stor byggnad i Ramle, cirka två mil utanför Tela Aviv. Det är en blodbank där
de tre nedersta våningarna ligger under jord för att skydda från jordbävningar, terrorister och krig. I samma
byggnad finns också en bröstmjölksbank med tanke på de små.
I Israel finns Magen David Adom, ”Davids röda sköld”, som är landets motsvarighet till Röda Korset, med
ambulanser och motorfordon redo att rycka ut till behövande. MDA samarbetar både med muslimernas
motsvarighet Röda Halvmånen och med Röda korset.
Alla barn har det inte bra, inte heller i Israel. Många lever i svåra miljöer, skadade av sin egen familj. Åtskilliga
barn har kunnat få och får hjälp genom att komma till barnbyn Neve Michael där de får bo. Där finns engagerad
och professionell personal som tar hand om barnen och ungdomarna och hjälper dem att öppna sig och samtala
om sina upplevelser. Förhoppningen finns att de som får växa upp i byn ska kunna hantera sina minnen och klara
av att leva ett fungerande vuxenliv.
En dryg vecka efter Rosh haShana, det religiösa nyåret, kommer Yom Kippur, försoningsdagen. I år inföll högtiden den 25 september. Det är årets heligaste dag och man säger att på den dagen ”står himlen öppen”. Yom Kippur är en dag i
stillhet. Många lägger mycket tid i sina synagogor eftersom inriktningen under dagen ligger på att göra bot och
bättring både mot sina medmänniskor och mot Gud. Man fastar och varken äter eller dricker från afton till afton.
Barn, sjuka och gravida behöver inte fasta.
Vid Yom Kippur år 1973 anföll en koalition av arabstater Israel. De var i första hand ledda av Egypten och Syrien
i ett överraskningskrig som kunde ha förintat Israel. Eftersom många israeliska militärer hade permission vid
högtiden tog det tid att samlas till försvar, något de arabiska staterna förmodligen hade räknat med. Israel lyckades
vända kriget till sin seger, men den blev dyrköpt och numera är man rustade för alla eventualiteter.
Sukkot firas till minne av ökenvandringen och varar i sju dagar. I år börjar den den 29 september på kvällen och
fortsätter sedan till den 6 oktober. Den som har möjlighet bygger en hydda av löv i sin trädgård eller på balkongen.
(Men det finns även andra alternativ.) I Sverige kan man också bygga sin hydda av granris. Det är av vikt att den är
byggd så att det går att se himlen genom taket eftersom det ska påminna om hur fäderna hade det och om Guds
ledning och beskydd under vandringen. I lövhyddan umgås man och äter sina måltider tillsammans, en del sover
också där på natten beroende på hur vädret är. Vid firandet hör också till att ha ”de fyra sorterna”: en kvist av palm,
pil, myrten samt en citrusfrukt. Sukkot är en glädjens högtid då man t.ex. gör utflykter i naturen eller kopplar av på
andra sätt.
Glädjen över Torahn, de fem Moseböckerna, firas i år den 8 oktober. Den avslutar "De stora högtiderna" som inleddes med Rosh HaShan. Det är en helg fylld av glädje över att man har fått Guds ord. Man tar fram alla Torahrullarna i synagogan, sjunger och dansar i ring. Till alla barns glädje brukar det kastas ut godis också.
I fredags, den 15/9, inleddes Rosh HaShana, det judiska nyåret. Det är en högtid som handlar om eftertanke,
botgöring och försoning. Man ser tillbaka på året som varit och ser fram emot nya möjligheter under det
kommande året. Under Rosh HaShana blåser man i ett vädurhorn, shofar, för att väcka människor till eftertanke.
Äppelbitar doppas i honung och man önskar varandra ett sött och gott nytt år. Granatäppelkärnor är ett annat
exempel på symbolisk mat under högtiden. Rosh HaShana inleder en period med flera högtider.
Avishai Cohen är en israelisk jazzbasist som räknas till en av de främsta i världen. Han blandar samtida jazz med
traditionella spanskjudiska och hebreiska folksånger. Lördagen den 21 oktober spelar han och hans trio på Malmö
konserthus kl. 20.00. Biljetter kan köpas på biljetter.malmolive.se
Vill ni höra eller se ett smakprov så kolla in honom på Spotify eller Youtube.
Arkeologer har hittat en rekordlång del av antika Jerusalems akveduktsystem. Nu hoppas de att fyndet ska ge nya svar på hur stadens invånare försågs med vatten för 2 000 år sedan." Läs mer om detta i DN:s artikel som du finner här: Akveduktfynd kan ge svar om antikens Jerusalem - DN.se
Den 21 juni invigdes "Sveriges museum om Förintelsen" som ligger på Torsgatan 19 i Stockholm. Deras första utställning heter Sju liv. Året ut är det gratis inträde till museet.
Läs mer här: https://museumforintelsen.se
